Jag är född och uppvuxen i Linköping. Föddes där 1950, och är äldst i en syskonskara med fyra barn, men tyvärr lever mina syskon inte längre och de dog i unga åldrar.

Min barndom präglades mycket av den frikyrka min familj tillhörde.
Vilket inte alltid, som jag ser det nu, var så bra för oss barn.

Det talades ofta om himmel och helvete, om synd och straff om man gjorde något fel eller tänkte något fel som även innebar tvivel på denna tro.
Och de påminde hela tiden om att Jesus kunde komma närsomhelst och hämta alla "rättrogna" medan alla andra, som ansågs vara syndare, skulle bli kvar för att lida i helvetet.
Och att ifrågasätta var helt omöjligt, för då blev man kallad för avfälling och kunde uteslutas ur gemenskapen.

Kommer ihåg att när jag var liten så hände det att jag vaknade om natten med skräck och tänkte att kanske Jesus kommit och hämtat alla frälsta och jag var ensam kvar då jag råkat göra eller tänkt något syndigt.
Och naturligtvis var jag övertygad om, att Jesus i så fall, hade hämtat mina föräldrar, och jag var ensam kvar.

På kvällarna knäböjde vi  alltid vid sängen för att be kvällsbön, vilket i praktiken oftast  innebar att vi grät och bad till Gud att förlåta oss för synder vi gjort under dagen, och även "dåliga" tankar.

Usch, när jag tänker på det, så ryser jag, och kan inte förstå hur man kan utsätta barn för detta.
Men tydligen trodde mina föräldrar så starkt på det och pastorer och övriga i församlingen hade stort inflytande.

Från det jag var väldigt liten engagerade jag mig starkt i denna församling, och som jag ser det nu var det nog för att bli accepterad och älskad, plus på grund av all skrämsel och hjärntvätt.

På söndagar var det söndagsskola där jag deltid mycket och även sjöng.
Och hemma lekte jag ofta söndagsskola för grannarnas barn, och ”predikade”  frälsning  och att Jesus kunde komma när som helst, och var man inte frälst så kunde man  hamna i helvetet.
Och jag fick massor av tidningar från söndagsskolan som jag delade ut till grannarnas barn.

Förstår ju nu att övriga föräldrar reagerade, för vem vill att deras barn blev skrämda på det sättet.
Och jag blev mobbad i skolan och kände mig oftast utanför, eftersom jag inte kunde delta i olika aktiviteter som t.ex. dans, lyssna på s.k. världslig musik och inte läsa böcker som enligt denna tro var syndiga.

Men för församlingen och speciellt min mamma sågs jag som en ängel som var så gudfruktig, och mamma hade stora förväntningar på att jag en dag skulle bli missionär t.ex. i Afrika.

Och jag trodde ju naturligtvis på det själv och trodde jag var ”utvald” av Gud.

När jag var tolv år döptes jag i denna församling och fick en bibel, som jag naturligtvis läste ofta och hade i min handväska och tog med mig till mötena i kyrkan.

Men när jag blev äldre började jag fundera mera över det jag lärt mig i denna församling och började ifrågasätta många saker.
Man kallade det för tvivel, som också ansågs som ett verk av djävulen, så naturligtvis vågade jag inte tala om för någon om detta utan höll det för mig själv.

Började må mer och mer dåligt, med ångest som jag inte förstod varifrån den kom.
Och för att bli fri från dessa tvivel deltog jag ännu mer i bönemöten och gick ofta fram till första bänk och på knä där bad och grät till Gud att ta bort alla tvivel och rena mig från all synd.

Kommer ihåg när jag var i 13-14 års åldern och blev som det hette: andedöpt, vilket innebar enligt denna tro att man blev fylld av den Helige Ande och fick tala i tungor.
Den kvällen stannade jag kvar efter ett bönemöte och tillsammans med andra medlemmar av församlingen knäbad vid första bänken bad intensivt till Gud att bli andedöpt, och pastorer och andra äldste gjorde handpåläggning.

Jag kommer inte ihåg hur länge det dröjde, men helt plötsligt försvann jag bara, eller hur jag ska förklara det, och vaknade upp av att jag fortfarande var knäböjd vid bänken och pratade ett helt annat språk som jag aldrig hört förut.
Kommer ihåg hur min röst uppfyllde hela kyrkan.

Efteråt lovprisade alla Gud att jag blivit andedöpt, och naturligtvis trodde jag att det var något speciellt som hänt.

Men när jag gick hem kände jag mig inte alls så lycklig över vad som hänt, vilket förväntades att man ska känna efter en sådan upplevelse.
Istället kände jag ett stort tomrum i mitt hjärta och en krypande ångest.

Jag kunde inte förstå det, för jag borde ju vara lycklig……..
Kommer fortfarande ihåg den hemska tomheten och ångesten jag kände inom mig, och kunde inte förstå varför.
Och naturligtvis trodde jag ju att det var något fel på mig.


Fortsättning följer då jag kommer att berätta mera om min uppväxt och barndom och mitt liv , och varmt välkommen tillbaka för att se vad jag skriver här.

 

 

Jag blir jätte-glad om du skriver några rader i en av mina gästböcker.
Om du vill kontakat mig direkt så kan du göra det via Formuläret här nedanför eller via E-post
     



Gästboken Webbtjänster


Gästboken Olzzon.com


Webbtjänsters Formulär

I denna gästbok skriver jag svar.

 

Här kan du också kontakta mig.

Eller om du vill skicka ett  mail