Jag är född och
uppvuxen i Linköping. Föddes där 1950, och
är äldst i en syskonskara med fyra barn, men
tyvärr lever mina syskon inte längre och de
dog i unga åldrar.
Min barndom präglades
mycket av den frikyrka min familj tillhörde.
Vilket inte alltid, som jag ser det nu, var
så bra för oss barn.
Det talades ofta om himmel och helvete, om
synd och straff om man gjorde något fel
eller tänkte något fel som även innebar
tvivel på denna tro.
Och de påminde hela tiden om att Jesus kunde
komma närsomhelst och hämta alla "rättrogna"
medan alla andra, som ansågs vara syndare,
skulle bli kvar för att lida i helvetet.
Och att ifrågasätta var helt omöjligt, för
då blev man kallad för avfälling och kunde
uteslutas ur gemenskapen.
Kommer ihåg att när
jag var liten så hände det att jag vaknade
om natten med skräck och tänkte att kanske
Jesus kommit och hämtat alla frälsta och jag
var ensam kvar då jag råkat göra eller tänkt
något syndigt.
Och naturligtvis var jag övertygad om, att
Jesus i så fall, hade hämtat mina föräldrar,
och jag var ensam kvar.
På kvällarna knäböjde
vi alltid vid sängen för att be kvällsbön,
vilket i praktiken oftast innebar att vi
grät och bad till Gud att förlåta oss för
synder vi gjort under dagen, och även
"dåliga" tankar.
Usch, när jag tänker på det, så ryser jag,
och kan inte förstå hur man kan utsätta barn
för detta.
Men tydligen trodde mina föräldrar så starkt
på det och pastorer och övriga i
församlingen hade stort inflytande.
Från det jag var
väldigt liten engagerade jag mig starkt i
denna församling, och som jag ser det nu var
det nog för att bli accepterad och älskad,
plus på grund av all skrämsel och
hjärntvätt.
På söndagar var det söndagsskola där jag
deltid mycket och även sjöng.
Och hemma lekte jag ofta söndagsskola för
grannarnas barn, och ”predikade” frälsning
och att Jesus kunde komma när som helst, och
var man inte frälst så kunde man hamna i
helvetet.
Och jag fick massor av tidningar från
söndagsskolan som jag delade ut till
grannarnas barn.
Förstår ju nu att
övriga föräldrar reagerade, för vem vill att
deras barn blev skrämda på det sättet.
Och jag blev mobbad i skolan och kände mig
oftast utanför, eftersom jag inte kunde
delta i olika aktiviteter som t.ex. dans,
lyssna på s.k. världslig musik och inte läsa
böcker som enligt denna tro var syndiga.
Men för församlingen
och speciellt min mamma sågs jag som en
ängel som var så gudfruktig, och mamma hade
stora förväntningar på att jag en dag skulle
bli missionär t.ex. i Afrika.
Och jag trodde ju
naturligtvis på det själv och trodde jag var
”utvald” av Gud.
När jag var tolv år
döptes jag i denna församling och fick en
bibel, som jag naturligtvis läste ofta och
hade i min handväska och tog med mig till
mötena i kyrkan.
Men när jag blev äldre
började jag fundera mera över det jag lärt
mig i denna församling och började
ifrågasätta många saker.
Man kallade det för tvivel, som också ansågs
som ett verk av djävulen, så naturligtvis
vågade jag inte tala om för någon om detta
utan höll det för mig själv.
Började må mer och mer
dåligt, med ångest som jag inte förstod
varifrån den kom.
Och för att bli fri från dessa tvivel deltog
jag ännu mer i bönemöten och gick ofta fram
till första bänk och på knä där bad och grät
till Gud att ta bort alla tvivel och rena
mig från all synd.
Kommer ihåg när jag
var i 13-14 års åldern och blev som det
hette: andedöpt, vilket innebar enligt
denna tro att man blev fylld av den Helige
Ande och fick tala i tungor.
Den kvällen stannade jag kvar efter ett
bönemöte och tillsammans med andra
medlemmar av församlingen knäbad vid första
bänken bad intensivt till Gud att bli andedöpt, och pastorer och andra äldste
gjorde handpåläggning.
Jag kommer inte ihåg hur länge det dröjde,
men helt plötsligt försvann jag bara, eller
hur jag ska förklara det, och vaknade upp
av att jag fortfarande var knäböjd vid
bänken och pratade ett helt annat språk som
jag aldrig hört förut.
Kommer ihåg hur min röst uppfyllde hela
kyrkan.
Efteråt lovprisade
alla Gud att jag blivit andedöpt, och
naturligtvis trodde jag att det var något
speciellt som hänt.
Men när jag gick hem
kände jag mig inte alls så lycklig över vad
som hänt, vilket förväntades att man ska
känna efter en sådan upplevelse.
Istället kände jag ett stort tomrum i mitt
hjärta och en krypande ångest.
Jag kunde inte förstå
det, för jag borde ju vara lycklig……..
Kommer fortfarande ihåg den hemska tomheten
och ångesten jag kände inom mig, och kunde
inte förstå varför.
Och naturligtvis trodde jag ju att det var
något fel på mig.
Fortsättning följer
då jag kommer att berätta mera om min
uppväxt och barndom och mitt liv , och varmt välkommen
tillbaka för att se vad jag skriver här.
|